Det allmänna tyska pensionssystemet består av tre nästan lika stora pelare. Den första är den lagstadgade pensionsförsäkringen, den andra är den privata pensionsförsäkringen och den tredje är tjänstepensionsförsäkringen. Företagens pensionssystem är uppdelat i företagspensionssystemet inom den privata sektorn och tilläggspensionssystemet inom den offentliga sektorn. Syftet med arbetsgivarens tjänstepensionssystem är att ge arbetstagaren bindande förmåner inom anställningsförhållandet av just detta skäl när det gäller ålders-, invaliditets- och invaliditetspensioner. Förmåner till efterlevande till § avsnitt 1 I 1 i BetrAVG till företaget.
Arbetsgivarens skyldighet att betala förmåner kan grunda sig på flera olika rättigheter. Arbetsgivaren kan till exempel vara skyldig att betala förmåner enligt ett anställningsavtal, ett befintligt kollektivavtal, en standardiserad bestämmelse i anställningsavtalet, ett företagsavtal, företagspraxis eller på grundval av ett övergripande åtagande. Ett övergripande åtagande är arbetsgivarens förklaring till arbetskraften eller till delar av arbetskraften att tillhandahålla förmåner. En kompletterande pensionsutfästelse, i dagligt tal även kallad "tjänstepension", är ett tillägg till arbetstagarens lagstadgade pensionsrättigheter och ersätter inte dessa.
I princip finns det ingen allmän skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla förmåner. Denna förmån från arbetsgivaren är snarare att betrakta som en frivillig förmån. Förmånens frivillighet bryts endast av att den anställde eventuellt har rätt till en tjänstepension som finansieras genom uppskjuten ersättning. Anledningen till detta är att den anställde själv tillhandahåller denna förmån genom sin lön. Det är inte möjligt att förverka tjänstepensionen, även om anställningsförhållandet upphör innan pensionen förfaller till betalning. Arbetsgivarens pensionsutfästelse måste dock normalt ha bestått i minst 5 år och den anställde måste ha fyllt 30 år.
Om arbetsgivaren betalar en tjänstepension och det sker en enhetlig höjning av den lagstadgade pensionen, får den anställde inte minska den fasta tjänstepensionen till följd av detta. På samma sätt får pensionsutbetalningar som tjänats in av den anställde ensam och som därför baseras på dennes prestation inte avräknas negativt. Tjänstepensionslagen bygger på dessa möjliga sätt att genomföra tjänstepensionssystemet:
Vid direkta åtaganden organiserar arbetsgivaren själv pensionssystemet. Det innebär att arbetsgivaren själv skapar de nödvändiga avsättningarna och även organiserar pensionsutbetalningarna för egen räkning. Denna typ av pensionssystem innebär en stor organisatorisk ansträngning. Därför är en direktutfästelse endast aktuell i mycket stora företag. Storleken på denna företagspension kan avtalas fritt, om båda parter så önskar. Det går också att bestämma om utbetalningen ska ske på en gång i form av en kapitalutbetalning eller om den ska betalas ut som en annuitet. En stor skillnad mot andra former är att avtalsförhållandet för pensionen finns direkt mellan den anställde och arbetsgivaren och att det inte finns någon tredje part emellan.
En annan betydande nackdel är att arbetsgivaren inte bara är ansvarig för det direkta åtagandet med sina affärstillgångar, utan också med sina totala tillgångar. Av denna anledning är den risk som arbetsgivaren bär mycket hög. De som inte är direkt bekanta med termen direkt åtagande kommer kanske att känna till det bättre under termen uppskjuten ersättning från företaget. I princip är detta inget annat, förutom att arbetsgivaren också avstår från en del av sin ersättning. Om ett anställningsförhållande upphör har den anställde dock ingen rätt att fortsätta pensionssystemet med egna avgifter och att finansiera det själv. Rättigheten kvarstår dock fram till den tidpunkt då den anställde lämnar företaget.
Direktförsäkring är en livförsäkring eller pensionsförsäkring som gäller den anställdes liv. Han tecknar denna försäkring med sin familj och sin familjs Efterlevande anhöriga från. Normalt gäller därför full eller åtminstone partiell rätt till Efterlevande anhöriga. Förmånen vid ett försäkringsfall tillhandahålls av det försäkringsbolag med vilket arbetsgivaren har ingått ett avtal till förmån för den anställde. Det finns till och med en separat laglig rätt till dessa förmåner. Arbetsgivaren kan antingen betala försäkringsavgifterna i sin helhet eller så kan de delas mellan arbetsgivaren och den anställde.
Däremot finns det fortfarande ett flexibelt alternativ för anställda att själva betala avgifterna som en del av företagets uppskjutna ersättning. Till skillnad från en privat direktförsäkring kan denna inte sägas upp i förtid. Om anställningsförhållandet mellan de båda parterna upphör kan beloppet inte betalas ut. Den anställde har dock fortfarande möjlighet att fortsätta försäkringen hos en annan arbetsgivare så länge den senare är villig att göra det. Om så inte är fallet sägs inte den nuvarande försäkringen upp, utan den anställde kan försöka höja avgifterna privat och därmed fortsätta att betala in till försäkringen. I annat fall sägs försäkringen upp.
Med en pensionsfond organiserar och driver arbetsgivaren en egen typ av livförsäkringsbolag. Arbetsgivaren betalar sina egna avgifter till detta bolag. Detta bolag har som enda uppgift att trygga pensionsskyddet. Arbetsgivaren betalar sedan eventuella betalningskrav mot den anställde från denna fond. Den anställde har också rätt till en direkt pensionsutbetalning.
De nödvändiga avgifterna kan betalas in av både de anställda och arbetsgivaren. Dessa fonder förvaltar sedan tillgångarna för egen räkning och juridiskt behandlas dessa pensionsfonder på samma sätt som vanliga försäkringsbolag. Försäkringstagaren i en pensionsfond är inte den anställde själv, utan arbetsgivaren. Arbetsgivaren tecknar ett försäkringsavtal med pensionsfonden till förmån för den anställde. Den federala finansinspektionen (BaFin) ansvarar för en viss grad av "kontroll" av dessa pensionsfonder.
Den möjliga fördelen med en pensionsfond består av utbetalning av ålderspension i allmänhet, som namnet pension antyder. En pensionsfond får inte tillhandahålla eventuella invaliditetspensioner, vilket är vanligt med andra typer av pensionsavsättningar. Även här har den tidigare anställde en direkt fordran. En pensionsstiftelse är en försäkringsliknande men juridiskt fristående pensionsordning. Den rättsliga rätten till förmånen måste godkännas av den federala finansinspektionen och är också föremål för dess kontroll och tillsyn vid en senare tidpunkt. Den granskar regelbundet den politik som institutet bedriver i fråga om investeringar.
Förmånen finansieras inom ramen för kapitaltäckningsförfarandet. Det innebär att en pensionsstiftelse får placera upp till 90 % av sina tillgångar i aktier och göra investeringar i offentliga och privata obligationer. Investeringsfonder och fastigheter eller obligationer är möjliga utan begränsning. Detta innebär att pensionsfonder, till skillnad från pensionsfonder eller andra livförsäkringsbolag, är föremål för färre restriktioner när det gäller deras investeringar och investeringspolicy. Även om detta vid första anblicken verkar vara mycket riskabelt kan det vara en fördel (åtminstone för fonderna), eftersom det verkar möjliggöra en högre avkastning.
Pensionsstiftelsen är ett separat pensionssystem som organiseras av en eller flera arbetsgivare. Detta pensionssystem har själv rättskapacitet. Den tidigare arbetsgivaren har inga egna anspråk. Trots detta liknar pensionsfonden pensionsfonderna. Även om företagspensionären inte har något faktiskt anspråk, utgår den federala arbetsdomstolen allt oftare från att ett pensionsåtagande från arbetsgivaren skapar ett anspråk för pensionären gentemot pensionsfonderna. Arbetsgivaren är dock fri att återkalla denna fordran av objektiva skäl. Själva pensionsfonderna täcks ofta av återförsäkring.
När arbetsgivaren har utlovat en förmån har han också en viss skyldighet att infria den, dvs. han har en viss skuld gentemot den anställde.
Om en arbetsgivare blir insolvent och inte längre kan fullgöra sin skyldighet att betala ut förmåner finns det olika alternativ för att fortsätta att betala ut ersättning till tidigare anställda. Det första alternativet är att inleda ett insolvensförfarande mot arbetsgivarens tillgångar. Alternativt kan det också finnas möjlighet till en uppgörelse utanför domstol där arbetsgivaren träffar en överenskommelse med sina borgenärer för att undvika ett insolvensförfarande, förutsatt att insolvensförvaltaren samtycker till detta. I annat fall kan ansökan om att inleda ett insolvensförfarande avslås på grund av bristande tillgångar.
Slutligen finns det möjlighet till en fullständig nedläggning av verksamheten. Detta är möjligt inom ramen för denna lag om en ansökan om inledande av insolvensförfaranden inte har lämnats in och insolvensförfaranden uppenbarligen inte kan komma i fråga på grund av brist på tillgångar. I denna mening innebär ett avvisande av insolvensförfaranden på grund av brist på tillgångar inget annat än att insolvensdomstolen avvisar insolvensförfarandena på grund av insolvensförvaltarens sannolika bristande uppfyllelse. Med andra ord är insolvensförvaltarens tillgångar inte tillräckliga för att täcka kostnaderna för förfarandet.
Arbetsgivaren kan dock alltid dra nytta av en tjänstepension för sina anställda. Det innebär att företag alltid kan marknadsföra en trygghet för potentiella nya medarbetare. Det är också mer sannolikt att befintliga medarbetare vill stanna kvar hos sin nuvarande arbetsgivare. Förutom lön och företagsförmåner är en tjänstepension en attraktiv extra ekonomisk förmån.
När det gäller arbetstagarnas önskemål om pensionsavsättningar är de viktigaste punkterna säkerhet, men också flexibilitet. Normala anställda vill t.ex. i allt högre grad anpassa sina inbetalningar till sina behov. Arbetsgivare kan också få skattelättnader för de kostnader de har inom ramen för pensionsavtal. Arbetsgivarna är också befriade från sociala avgifter när det gäller uppskjuten ersättning.
Hittills har frågan om det finns ett tjänstepensionssystem för egenföretagare ignorerats. Anledningen till detta är att det helt enkelt inte finns någon sådan direktförsäkring för egenföretagare i den kända formen. Det enda alternativet för denna typ av anställning är privat pensionsförsäkring. I allmänhet rekommenderas "Rürup"-pensionen. Detta är en typ av pensionsplan där försäkringstagaren betalar in ett visst belopp varje månad, som är skattefritt under sparfasen och förblir så under den första tiden.
Avgifterna är därför föremål för uppskjuten beskattning. Detta är därför till stor del jämförbart med det grundläggande tjänstepensionssystemet för anställda, eftersom detta också är skattefritt. Ju högre vinst en egenföretagare gör, desto mer bör han eller hon betala in till Rürup-pensionen, eftersom den totala skattebesparingen då blir högre. Men även när det gäller privata pensionslösningar bör man alltid rådfråga en expert som kan hitta en lämplig pensionsmodell för alla i alla situationer.
En övergång från fast anställning till frilans eller egenföretagare är inte heller något problem. En tidigare företagsförsäkring kan normalt helt enkelt fortsätta att betalas privat. Kraven från avtalen upphör dock inte att gälla. Om det inte är möjligt att fortsätta med en försäkring som tecknades när du var anställd, har du fortfarande möjlighet att göra försäkringen icke avgiftsfinansierad.
Detta är ofta oproblematiskt så länge som ett visst minimibelopp av leveransavtalet har uppnåtts. I tveksamma fall betalas det belopp som ackumulerats fram till denna tidpunkt ut på det överenskomna utbetalningsdatumet. Om avtalet har annullerats, observera att utbetalningen kan och kommer att bli betydligt lägre på försäkringstagarens bekostnad. Eventuella pensionsbrister kan kompenseras genom en privat pensionsplan.
Huvudkontor - Kerpen
Patrick Baumfalk, advokat
Huvudgata 147
50169 Kerpen
Tyskland
Filialkontor - Witten
Patrick Baumfalk, advokat
Berliner Strasse 4
58452 Witten
Tyskland
Vår samarbetspartner i USA, FL, Merritt Island, Spacecoast och Miami, USA:
Alexander Thorlton, Esq. - Tysk-amerikanska fastighets- och immigrationsrättscentret, LLC
Webdesign & SEO från Baumfalks tjänster