Små bedrägerier eller lögner är allestädes närvarande i vår vardag. Statistiskt sett ljuger varje människa cirka 25 gånger om dagen. Vi säger medvetet inte sanningen om saker och ting, utelämnar information eller förmedlar den på ett felaktigt sätt. Orsakerna till detta är lika varierande som bedrägerierna själva. De grundläggande värderingar som en människa bör lära sig under sitt liv är att man alltid ska vara ärlig och inte ljuga. Samtidigt lär samhället oss att det är okej att inte alltid säga sanningen då och då. I verkligheten kanske födelsedagspresenten inte är så fin som du tror att den är. Men detta är bara en ren konflikt mellan ärlighet och att vara artig mot någon annans ansträngning.
Därför bör man skilja mellan bra och dåliga lögner. Om du inte talar sanning för att skydda andra eller dig själv, skulle detta kategoriseras som en "bra" lögn. Om du däremot ljuger för att få en fördel eller för att skada andra, är det logiskt sett en "dålig" lögn. Skadan kan orsakas antingen genom att man medvetet lämnar felaktig information eller genom att man utelämnar eller döljer relevant information. Ur ett straffrättsligt perspektiv är därför paragraf 263 i den tyska strafflagen (StGB) tillämplig. Detta reglerar brottet bedrägeri.
Bedrägeri
Den som, i avsikt att skaffa sig eller tredje man en otillåten ekonomisk fördel, skadar en annan persons tillgångar genom att skapa eller upprätthålla ett fel under falska förespeglingar eller genom att förvränga eller undertrycka sanna fakta ska kunna dömas till fängelse i högst fem år eller till böter.
Statistiskt sett är bedrägeri ett vanligt brott. Följande brott lagfördes under 2021. Totalt 793 622 enskilda fall registrerades och registrerades.
I detalj:
Så snart man tittar närmare på paragraf 263 i den tyska strafflagen (StGB) ser man vid första anblicken vilka förutsättningar som krävs för brottet. Det måste alltså föreligga ett bedrägeri, ett fel som orsakats av bedrägeriet, ett förfogande över egendom och därmed en ekonomisk förlust. De subjektiva rekvisiten för brottet kräver uppsåt och en avsikt att berika sig själv eller en tredje part. Som vid varje prövning av ett brott måste den anklagade gärningsmannen också agera rättsstridigt och klandervärt.
Bedrägeri är ett rent förmögenhetsbrott. Detta innebär att standarden är avsedd att skydda enskildas egendom och hela tillgångar. Enligt § 263 i den tyska strafflagen (StGB) är både fullbordat uppsåtligt bedrägeri och försök till bedrägeri kriminaliserat. En förutsättning för bedrägeri är därför bland annat att det uppstår en ekonomisk förlust.
Detta innebär att ett offer för bedrägeri frivilligt avyttrar sina tillgångar och att en tredje part eller gärningsmannen själv berikas. Avyttringen av tillgångarna är ett krav som inte är inskrivet i lagen (oskrivet brottsrekvisit). Enkelt uttryckt är bedrägeri ett självskadebrott och måste därför särskiljas från stöld och rån som är ett brott som skadar andra. Den berikning som erhålls måste också vara "materiellt likvärdig" med skadan. Det kan därför konstateras att det måste ha skett en överföring av tillgångar.
Separata bedrägerivarianter reglerades i StGB enligt följande standarder:
- Datorbedrägeri efter § Avsnitt 263a StGB
- Subventionsbedrägeri enligt § Avsnitt 264 StGB
- Investeringsbedrägeri enligt § § 264a StGB
- Kreditbedrägeri enligt § § 265b StGB.
Bedrägeri är den första beståndsdelen i bedrägeribrottet. Mer exakt borde det faktiskt kallas bedrägeri om fakta, även om detta verkar bokstavligt fel vid första anblicken, eftersom det inte finns något bedrägeri om verkliga fakta, eftersom fakta alltid existerar. Ändå är föremålet för ett bedrägeri alltid ett faktum. Bedrägeriet kan vara uttryckligt, underförstått eller genom utelämnande. Det är obligatoriskt att orsaka eller öka ett fel genom bedrägeri. Om så inte är fallet kan bedrägeri inte längre antas.
Ett exempel:
Du gör veckans storhandling och i kassan blandar kassörskan ihop en sedel. Istället för en 5 eurosedel lämnar hon över en 50 eurosedel. Köparen begår inget bedrägeri bara genom att ta emot sedeln, eftersom bedrägerihandlingen saknas.
Man måste dock skilja mellan fakta som rör omvärlden och fakta som rör mentala processer, dvs. inre processer. De senare reglerar i första hand avsikter eller attityder. Denna uppdelning blir intressant när man ljuger eller vill ljuger om fakta som ligger i framtiden. Detta är inte möjligt enligt faktaformuleringen. Det typiska mobiltelefonfallet är ett exempel på detta.
Ett exempel:
En förbipasserande frågar om han kan låna en gärningsman hans mobiltelefon för att ringa ett samtal eftersom han har glömt sin. Han säger att han ska ge tillbaka den till honom, men han har ingen avsikt att göra det. Eftersom återlämnandet ännu inte har ägt rum, ligger fokus här på ögonblicket, som beskriver den framtida aspekten av återlämnandet. När det gäller ett tänkbart bedrägeri blir dock frågan om förvaring återigen kritisk. Mer om detta senare.
Det är också viktigt att skilja mellan verkliga faktauppgifter och rent subjektiva uttryck för åsikter eller värderingar. Ett personligt uttalande om något är t.ex. "Jag gillar verkligen din ring". Här ges den andra personen tillräckligt med utrymme för att bilda sig en egen uppfattning om ringen. Håller du med eller håller du inte med?
Till exempel kan ett påstående i en juvelerarbutik "Denna vitguldsring är mycket vacker och har ett högt andrahandsvärde på grund av sin infattade diamant" säkert antas vara vilseledande om fakta inte är korrekta. Uttalandet om ringen innehåller inte bara säljarens subjektiva åsikt, utan även uttalanden om affärsrelevanta fakta och äkthet. Gränserna mellan åsiktsuttryck eller värdeomdömen och fakta är flytande och kräver därför alltid en individuell kontroll.
Påståenden i reklam är också olämpliga för bedrägeri. Det är inte ovanligt att ett reklamuttalande medvetet och avsiktligt överdrivs med påståenden. I motsats till ett faktum kallas dessa påståenden också för "åsiktsyttringar i reklam". Gränsen till bedrägeri är också flytande här. Eventuellt bedrägeri börjar när en sak medvetet utlovas vissa egenskaper som inte existerar. Det är viktigt att överväga om och i vilken utsträckning omgivningen kommer att betrakta ett uttalande som ett "löfte" eller som ett rent faktaneutralt uttryck.
Som nämnts ovan är det viktigt att nämna bedrägeri genom uttryckliga ord som uttrycks verbalt och underförstått bedrägeri. Det förstnämnda inkluderar bedrägeri genom ord och skrift (inte bara från person till person, utan även via telefon, e-post, textmeddelande etc.), men även icke-verbala uttryck såsom tecken eller gester.
Å andra sidan är den person som inte uttryckligen uttrycker osanningen, men förklarar den i enlighet med den allmänna uppfattningen (den allmänna opinionen), underförstått vilseledande. Den tredje och sista typen av vilseledande är vilseledande genom underlåtenhet. Förutsättningen för detta är borgensmannens skyldighet, som en person måste uppfylla och till exempel måste informera den andra personen om vissa saker. Han måste medvetet avstå från att göra det. Det måste ha varit rimligt och möjligt för gärningsmannen att lämna information. Avsnitt 13 i StGB gör det möjligt att straffa gärningsmannen.
Där står det:
En person som underlåter att avvärja ett resultat som ingår i rekvisiten för ett brott är endast ansvarig för åtal enligt denna lag om han är juridiskt ansvarig för att resultatet inte inträffar och om underlåtenheten att agera motsvarar förverkligandet av de lagstadgade rekvisiten för brottet genom handling.
Följden av borgensmannens underlåtenhet att lämna information måste därför vara en minskning av offrets tillgångar, som uppstår eftersom offret inte visste bättre, men kunde ha vetat bättre genom gärningsmannen.
Enligt § 263 StGB måste gärningsmannen genom sitt bedrägeri ha orsakat eller underhållit ett fel hos offret. Felet i sig är därför det centrala, men ett obligatoriskt krav för offrets disposition. Felet är en felaktig uppfattning hos offret om verkligheten. Detta måste då alltid relateras till det faktum som gärningsmannen också vilseledde om. Bedrägeriet och det orsakade eller ökade felet måste motsvara varandra och endast av detta skäl kan offret ha agerat.
Med andra ord måste gärningsmannen ha orsakat felet (enligt ekvivalensteorin). Det är irrelevant om felet först orsakades eller om det redan existerade och bara underhölls. När det gäller att väcka ett fel var detta ännu inte närvarande vid tidpunkten för bedrägeriet. Att vidmakthålla ett fel baseras på förändringar i fakta. Även om det inte finns någon direkt bedrägerihandling i detta fall, borde gärningsmannen ha sett till att en redan befintlig missuppfattning eliminerades.
Om man återigen tittar på fallet med kassörskan, där offret ger "gärningsmannen" för mycket växel, skulle man vid första anblicken också kunna anta att det rör sig om bedrägeri. Detta antagande misslyckas dock om det bara handlar om att dra fördel av situationen. Detta är fallet om gärningsmannen inte är i en garantiposition och låter felet fungera till sin fördel utan att intensifiera det. Att utnyttja en situation i sig förblir ostraffat och åtalas inte. Det finns därför inget bedrägeri. Samma sak gäller för förändringar.
För att bedrägeri ska kunna antas, även efter att ett bedrägeri och ett fel har konstaterats, måste offret ha gjort en ekonomisk disposition. Vid denna punkt blir övervägandet av brottet självskada och skada för andra tydligare. Därav skillnaden mellan bedrägeri och stöld. När det gäller disposition i samband med ett självskadebrott, standardiserar detta en "handling av givande". Således omfattar förfogandet över egendom begreppsmässigt allt frivilligt beteende.
Detta kan ske antingen genom en aktiv handling, ett medgivande eller en underlåtenhet, som dock direkt måste orsaka minskningen av tillgångarna. Ett annat viktigt kännetecken är att den person som gör dispositionen är identisk med den bedragna personen. Detta gör det möjligt att det finns en tredje part som har skadats. Det så kallade triangulära bedrägeriet. I detta fall måste den skadelidande parten ta på sig skulden för den andra personens disposition. Detta görs enligt olika teorier. Bland annat finns teorin om de facto närhet, aktieteorin och auktorisationsteorin.
Eftersom dispositionen i sig inte är en civilrättslig disposition, har omyndiga personer också rätt att göra en disposition i samband med bedrägeri enligt § 263 StGB. Detta gäller t.ex. barn eller psykiskt sjuka personer. Eftersom ett förfogande innebär en överföring av tillgångar, måste den ekonomiska nackdelen på ena sidan också vara den ekonomiska fördelen på den andra sidan. Så snart ett föremål förstörs till följd av en disposition är exempelvis dispositionen och den ekonomiska fördelen inte identiska. För att ett förfogande ska kunna ske måste en förändring av förvaringen ha ägt rum.
Förvaring beskriver den faktiska möjligheten att utöva inflytande eller kontroll över ett objekt i sig. Förordnandet kräver omedelbarhet, medvetenhet om förordnandet och frivillighet. Särskilt i samband med frivillighet bör det nämnas att bedrägeri inte kan antas om offret inte frivilligt överlåter vårdnaden om ett föremål, men till exempel tvingas att göra det och subjektivt inte längre ser något alternativ till handlingen. Om handlingen inte är frivillig, skulle detta leda till straffrättsligt ansvar för stöld genom bedrägeri eller utpressning.
Förutom det allmänna uppsåt som gärningsmannen måste ha, krävs också ett uppsåt att berika sig själv. Denna berikningsavsikt beskriver endast gärningsmannens strävan att uppnå en väsentlig ekonomisk fördel. Han måste alltså vilja öka sitt ekonomiska värde. Det spelar ingen roll om han vill uppnå denna ekonomiska fördel för sig själv eller för en tredje part. I båda fallen (egenintresse och tredje mans intresse) föreligger alltså en berikningsavsikt.
Det faktiska föremålet för berikningsavsikten är själva den ekonomiska fördelen. Den ekonomiska fördelen för gärningsmannen är därför den lämpliga motsvarigheten till den ekonomiska förlusten för offret. Varje mer gynnsamt arrangemang av tillgångarna skulle därför omfattas av den ekonomiska fördelen. Det är tillräckligt att gärningsmannen har fått besittning eller äganderätt till ett föremål för att ha en ekonomisk fördel.
För att gärningsmannen ska kunna åtalas för bedrägeri måste berikningsavsikten vara olaglig. Berikningsavsikten eller den ekonomiska fördelen är olaglig om gärningsmannen inte har något rättsligt välgrundat och vederbörligt, obestritt anspråk på den. Bedömningen av detta är uteslutande en fråga om materiell rätt, dvs. civilrätt, offentlig rätt eller skatterätt. Det spelar ingen roll vilken typ av fordran det rör sig om.
Om berikningsavsikten inte är otillåten på grund av att fordran är förfallen och inte kan göras gällande, föreligger inte straffansvar för bedrägeri. Om t.ex. ett avtal är ogiltigt, gäller ändå straffansvar för bedrägeri eftersom en fordran aldrig existerat ex tunc. I detta avseende är det endast avgörande om det slutliga målet var olagligt och, i detta avseende, inte längre sättet att förverkliga det.
Det kan dock bli problematiskt om gärningsmannen tror att han har rätt till berikandet men detta faktiskt inte existerar. I detta fall är gärningsmannen föremål för ett misstag om fakta i enlighet med avsnitt 16 StGB.
Den som är omedveten om en omständighet som ingår i det lagstadgade brottet när han begår brottet handlar inte uppsåtligen. Straffrättsligt ansvar för oaktsamhet påverkas inte.
I detta fall vill gärningsmannen driva in en fordran som i själva verket är olaglig men som han tror är laglig. Gärningsmannen gör sig dock inte skyldig till försök till bedrägeri. Straffrättsligt ansvar föreligger därför inte när det gäller den subjektiva aspekten av gärningsmannens avsikter. Gärningsmannen måste ha en klar uppfattning om fordran och inte bara vaga idéer. För detta ändamål kan man använda det faktum att gärningsmannen subjektivt tror att han också kan driva sin fordran inför en civil domstol och att denna fordran skulle erkännas av domstolarna.
De rättsliga följderna av bedrägeri är uppdelade efter respektive typ av bedrägeri. I punkt 1 i avsnitt 263 anges de rättsliga följderna för "normalt bedrägeri" och "ringa bedrägeri". Punkt 2 är relevant för försök och punkt 3 för särskilt allvarliga fall. Gruppbedrägeri regleras i punkt 5. När det gäller "normalt bedrägeri", eftersom det endast är ett brott, är ett fängelsestraff på mellan en månad och fem år möjligt. Domstolen har också rätt att utdöma böter.
Dagstaxor på fem till 360 dagstaxor är möjliga här. Förutom ett frihetsberövande straff är även böter tänkbara. Domstolen måste följa de allmänt tillämpliga principerna för straffmätning. Det är också möjligt att besluta om övervakning.
Bedrägeribrottet är inte ett enkelt brott och kräver juridisk bedömning och utvärdering i alla konstellationer. Om du har några frågor eller har blivit anklagad för bedrägeri, tveka inte att kontakta oss!
En annan form av bedrägeri som regleras av en egen straffrättslig standard är Bedrägeri med subventioner enligt § 264 i StGB. En subvention är en förmån från offentliga medel som tjänar till att främja ekonomin.
Ett fängelsestraff på högst fem år eller böter ska utdömas för varje person som till en myndighet som ansvarar för att bevilja en subvention eller till ett annat organ eller en annan person som deltar i subventionsförfarandet lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter om fakta som är relevanta för subventionen och som är fördelaktiga för den personen eller en annan person.
Den som lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter till bidragsgivaren kan därför åtalas. I direkt jämförelse med bedrägeri, som innebär bedrägeri, fel och förskingring av tillgångar, gör subventionsbedrägeri dig ansvarig för åtal i förväg. Redan ett försök att vilseleda, dvs. att lämna oriktiga uppgifter, kan leda till straffrättsligt ansvar. Det är irrelevant om bidragsgivaren senare upptäcker att informationen är falsk eller ens visste att den var falsk. Aspekterna av att bedrägeriet kan erkännas och en eventuell utbetalning av subventionen är viktiga för den efterföljande bedömningen av påföljden.
Av betydelse för bedömningen av Bedrägeri med subventioner är själva subventionslagen. I avsnitt 3 i subventionslagen föreskrivs att respektive stödmottagare har en omfattande informationsskyldighet.
Bidragsmottagaren är skyldig att omedelbart underrätta bidragsgivaren om alla omständigheter som hindrar att bidraget eller bidragsförmånen godkänns, beviljas, fortsätter, utnyttjas eller behålls eller som är relevanta för återkravet av bidraget eller bidragsförmånen. Särskilda befintliga skyldigheter att lämna upplysningar påverkas inte.
Fallet med den Bedrägeri med subventioner som en del av "Corona nödhjälp". Ett fall av subventionsbedrägeri föreligger om sökanden har lämnat falska eller ofullständiga uppgifter som är fördelaktiga för honom eller andra, den beviljade subventionen är öronmärkt för ett specifikt ändamål men har använts för ett annat ändamål, inte har uppfyllt sin upplysningsplikt eller har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter och därigenom använt ett intyg om berättigande till en subvention.
Om du är bidragstagare och ett förfarande inleds mot dig kommer du att underrättas skriftligen. Först och främst bör du behålla lugnet och utnyttja din rätt att tiga. Juridisk hjälp är oundviklig från och med denna punkt. De kommer att diskutera en försvarsstrategi med den anklagade. Vi har redan rapporterat utförligt om subventionsbedrägerier på vår webbplats. Vänligen se de andra artiklarna i vårt avsnitt "Corona-lag".
Vi skulle också vilja informera dig och rapportera om ämnena kreditbedrägeri och investeringsbedrägeri under respektive länkar.
Huvudkontor - Kerpen
Patrick Baumfalk, advokat
Huvudgata 147
50169 Kerpen
Tyskland
Filialkontor - Witten
Patrick Baumfalk, advokat
Berliner Strasse 4
58452 Witten
Tyskland
Vår samarbetspartner i USA, FL, Merritt Island, Spacecoast och Miami, USA:
Alexander Thorlton, Esq. - Tysk-amerikanska fastighets- och immigrationsrättscentret, LLC
Webdesign & SEO från Baumfalks tjänster
Svenska 
Deutsch 
English 
Français 
Español 
Türkçe 
Italiano 
Polski 
Nederlands 
Română 
Български 
Русский