Accessorisk lagföring är ett begrepp inom straffrätten som gör det möjligt för brottsoffret eller en rättslig efterträdare att delta i straffrättsliga förfaranden i Tyskland mot den tilltalade. Det kallas accessoriskt åtal av det skälet att de faktiska anklagelserna mot den anklagade väcks av den allmänna åklagarmyndigheten. Det accessoriska åtalet är därför ett undantag från statens faktiska monopol på straffrättsligt åtal inom ramen för den officiella maximen.
Om statens monopol på att använda våld, se även "Straffrätt". Eftersom åtal för accessoriska brott är ett undantag från det ordinarie förfarandet, är det endast tillgängligt i vissa fall av brott. Adhäsionsförfaranden förväxlas ofta med accessoriska förfaranden. I ett adhesionsförfarande är det möjligt för den skadelidande parten att framställa civilrättsliga skadeståndsanspråk mot den tilltalade som en del av det straffrättsliga förfarandet. Det egentliga syftet med ett accessoriskt åtal är dock att fälla den tilltalade.
Syftet med accessoriskt åtal är att förbättra målsägandens ställning i brottmålsprocessen. Målsäganden ges därför möjlighet att möta den tilltalade inte som ett offer, utan som en målsägande. Detta har bland annat en psykologisk effekt.
I avsnitt 395 i Code of Criminal Procedure regleras i vilka fall och för vilka brott åtal får väckas vid sidan av åtalet.
Tillstånd att inträda som gemensam kärande
Den som har skadats till följd av en olaglig handling enligt
1. den §§ 174 till 182, 184i till 184k i den tyska strafflagen,
2. den §§ 211 och 212 i strafflagen, vilket var ett försök,
3. den §§ 221, 223-226a och 340 i strafflagen,
4. den §§ 242 238, 239 III, 239a, 239b och 240 IV i strafflagen,
5. § avsnitt 4 i lagen om skydd mot våld [...]
De ovannämnda normerna omfattar brotten sexuellt självbestämmande, försök till mord och dråp, övergivande, alla brott mot kroppsskada som begås avsiktligt, brott som innebär frihetsberövande, utpressning och tagande av gisslan. Förteckningen är inte uttömmande. Om ett offer har dödats eller mördats av den åtalade har föräldrar, barn, syskon och make/maka eller partner rätt att väcka åtal i enlighet med avsnitt 395 II i straffprocesslagen. Oavsett i vilket skede av brottet, dvs. försök eller fullbordande, är åtal för medhjälp tillåtet.
Ansökan om medhjälp till åtal måste lämnas in skriftligen till domstolen. Detta följer av § 396 I StPO. Målsäganden är fri att låta sig företrädas av en advokat i domstolen. Om målsäganden är medellös kan denne beviljas rättshjälp eller, om brottet är av en viss svårighetsgrad, kan en advokat utses för att bistå målsäganden. Om den tilltalade döms kommer kostnaderna för rättshjälpen att debiteras den dömde. Anledningen till de särskilda kraven på rättsliga åtgärder i samband med det begångna brottet är det särskilda behovet av skydd för målsäganden.
Som redan nämnts tillåter §§ 395 ff. i den tyska straffprocesslagen (StPO) att målsäganden i ett brottmål i vissa fall deltar i förfarandet mot den tilltalade som medåklagare. För att detta överhuvudtaget skall kunna ske måste en offentlig talan ha väckts dessförinnan. Just på grund av att en offentlig talan måste ha väckts i förväg kan målsäganden inte på eget initiativ driva eller genomdriva ett straffrättsligt anspråk i domstol, till skillnad från vad som är fallet vid en privat talan. Detta är statens ansvar som en del av dess våldsmonopol. Den accessoriska åtgärden är därför en accessorisk rättighet och inte ett självständigt förfarande i sig själv. Om den förfördelade parten förklarar att han eller hon är målsägande, ska han eller hon betraktas som en fullvärdig part i förfarandet och får också omfattande rättigheter att delta. De är oberoende av åklagarmyndigheten och för sin egen talan.
Just därför att käranden har egna rättigheter, är han bland annat behörig att göra uttalanden, ställa frågor, lämna in ansökningar och påverka rättsmedel. Han är inte skyldig att vara helt objektiv. I de flesta fall skulle detta inte längre vara möjligt enbart på grund av offrets ställning. Möjligheten för brottsoffret att delta i förfarandet som en gemensam kärande har också flera skäl från statens synvinkel. Bland annat skyddas intressena av att delta i förfarandet och att dömas och rehabiliteras. Logiskt sett leder detta också till en förbättrad eller mer positiv bild av rättssystemet. Brottsoffrets tillfredsställelse i domstolen och med att ensam delta i förfarandet med alla dess förhandlingar ger hela saken sitt eget berättigande som medåklagare.
Men det är också logiskt om man betänker att det alltid finns två sidor av ett brott där ett offer är inblandat. Förövarens och offrets. I normala fall, utan en medåklagare, kan det uppstå situationer där bevisningen är otillräcklig eller det kan finnas tvivel om händelseförloppet i brottet. Vid sådana tillfällen är det meningsfullt att ha en medåtalad som kan hjälpa till att förklara fakta i målet och bidra till klargörande. Detta gör det också lättare att avslöja eventuella falska uppgifter från gärningsmannen. Denna funktion inom förfarandet kallas också för kontrollfunktionen. Även om detta bara är en bieffekt av förfarandet, är det ändå av enorm betydelse för hanteringen av processen.
Det accessoriska åtalet ger också den skadelidande parten möjlighet att tillkännage och klargöra den särskilt höga börda som kan bli följden av brottet. Detta är avsett att leda till ett särskilt statligt erkännande av offrets lidande.
Även om medhjälpsåtalet i synnerhet ger offret vissa rättigheter, kritiseras det också. Varje tysk har rätt till ett försvar i händelse av en brottslig handling. Oavsett om man är förövare eller bara åtalad. Om en person som inte kan och inte behöver vara objektiv får egna rättigheter i förfarandet som en del av försvaret, kan detta få en dålig eftersmak för gärningsmannen. Den tilltalades försvarsintressen får inte påverkas av det accessoriska åtalet. I händelse av en oberättigad fällande dom, just på grund av medåklagarens eventuella inblandning, är detta till och med värre än en frikännande dom om brottet faktiskt begicks.
Förövaren eller den tilltalade får inte förlora sin ställning som subjekt under hela förfarandet. Detta går hand i hand med den grundläggande presumtionen om oskuld fram till fällande dom. Domstolen utgår inte från att det finns en verklig målsägande bara för att denne har lämnat in en ansökan om accessoriskt åtal. Ett annat argument för kritik och mot den tilltalade i tveksamma fall är en högre kostnadsbörda vid förlust av målet och en eventuell försening av hela processen om en annan person är inblandad. Av de skäl som nämnts ovan finns det en viss risk för missbruk av rättsliga institutioner.
Det är då redan ett missbruk om en ansökan om medhjälp görs, men ett brott inte alls har begåtts, bara för att eventuellt befria sig från misstanke om ett brott, om det påstådda offret själv inte är så oskyldigt som han skulle vilja visa genom medhjälpsåtalet.
Förutom det normala åtalet av åklagarmyndigheten och ett efterföljande accessoriskt åtal, är detta också möjligt i sidoförfaranden. Förundersökningen är en särskild typ av förfarande inom straffrätten. Själva förundersökningen fungerar som en disciplinär åtgärd för att förbättra och säkra gärningsmannen. Det används och genomförs i stället för den normala åtalsprövningen. En av förutsättningarna för säkerhetsåtgärder är att den tilltalade är olämplig att ställas inför rätta. I stället för en fällande dom placeras gärningsmannen då på ett psykiatriskt sjukhus eller en kriminalvårdsanstalt. Anledningen till detta är oförmåga enligt § 20 StGB.
Incapacitet på grund av psykiska störningar
En person som vid tidpunkten för brottet är oförmögen att förstå brottets orättfärdighet eller att handla i enlighet med denna insikt på grund av en patologisk störning, en djupgående medvetandestörning eller en intellektuell funktionsnedsättning eller en allvarlig annan psykisk störning, handlar utan skuld.
Om en huvudförhandling redan har inletts i målet, kan inga ytterligare säkerhetsåtgärder beslutas senare om skuld fastställs under det pågående förfarandet. Det finns ingen relevant rättslig grund för detta. Om så skulle vara fallet skulle gärningsmannen inte kunna dömas, även om förutsättningarna för häktning då skulle vara uppfyllda. Även i ett häktningsförfarande är det tillåtet för målsäganden att delta i förfarandet som medåklagare och därmed ansluta sig till förfarandet.
Fram till 2006 föreskrev lagen om ungdomsdomstolar inte någon möjlighet att väcka åtal för medhjälp. Sedan den andra lagen om modernisering av rättsväsendet är detta dock fortfarande möjligt i vissa konstellationer. Den rättsliga grunden för detta är § 80 i lagen om ungdomsdomstolar (Juvenile Courts Act, JGG).
[...] Endast de som har skadats kan ansluta sig till den offentliga åtgärden som medsökande
Som beskrivs mer ingående ovan är förfaranden med gemensam målsägande endast möjliga under vissa förutsättningar. I de brott som anges i avsnitt 80 i JGG ansåg lagstiftningen att offrets intressen var mer värda än den pedagogiska effekten utan en gemensam kärande. Ett försök att begå de nämnda brotten är tillräckligt för att lämna in en ansökan. Det måste återigen göras en åtskillnad om den anklagade är en tonåring eller fortfarande en ungdom. Minderåriga är mellan 14 och 17 år och ungdomar är mellan 18 och 21 år. Medan ungdomsstraffrätten alltid gäller för minderåriga, omfattas ungdomar av ungdomsstraffrätten eller, efter eget gottfinnande, av vuxenstraffrätten.
När det gäller ungdomar är åtalet för medhjälp inte längre bundet av § 80 i JGG. När det gäller ungdomar ska medhjälpsåtalet endast omfattas av avsnitt 395 ff. i straffprocesslagen (Code of Criminal Procedure).
De allmänna processuella kraven måste också uppfyllas för den gemensamma käranden. För detta ändamål måste den gemensamma käranden eller dennes ombud vara behörig att stå inför rätta. Om så inte är fallet krävs samtycke från den juridiska företrädaren. Även om den gemensamma käranden skulle kunna tänkas vara involverad i förfarandet på ett annat sätt, utesluter detta inte en gemensam talan. Till exempel kan den gemensamma käranden också kallas som vittne. De kan därför också höras som vittne. En medtilltalad i rättegången kan också vara medsökande. Hans roll som målsägande måste dock avse ett annat brott för vilket han har åtalats.
Målsägandens mål är alltid att få den tilltalade fälld. Om det därför skulle vara så, och detta är fullt tänkbart, att en person vill presentera sig som en gemensam målsägande för att hjälpa den tilltalade att bli frikänd, så skulle detta anses vara otillåtet. Som redan nämnts reglerar paragraf 1 i avsnitt 395 i straffprocesslagen slutgiltigt de brott för vilka en gemensam målsägande är tänkbar. För att medhjälpsåtalet ska vara tillåtligt måste det åtminstone finnas en rättslig möjlighet att gärningsmannen kan dömas i enlighet med denna standard.
Det behöver inte vara direkt bevisat att den tilltalade faktiskt har begått brottet - detta kallas tillräcklig misstanke. Det är också irrelevant om åklagarmyndigheten baserar sitt åtal på en standard som medåklagaren har rätt till. Det är också irrelevant om den tilltalade begick brottet på ett klandervärt sätt, endast försökte begå det eller till och med fullbordade det. Det är också irrelevant om den tilltalade var den huvudsakliga gärningsmannen eller endast en deltagare.
Om den tilltalade anklagas för flera brott och endast ett av dem motiverar en ansökan om medåtal, är detta tillräckligt. Det är därför också irrelevant om brotten begicks tillsammans eller i konkurrens med varandra. Om brottet är ett absolut brott bör det noteras att medåklagaren tidigare måste ha lämnat in brottsanmälan.
Alla brott som anges i avsnitt 395 i straffprocesslagen är brott som rör målsägandens mycket personliga rättsliga intressen.
Nr 1: reglerar den lagstadgade rätten till sexuellt självbestämmande
→ Den enda person som kränks här är innehavaren av rätten till sexuellt självbestämmande.
Nr 2: reglerar livet
→ Den skadelidande är den person som har utsatts för försök till mord eller dråp.
Nr 3: reglerar den fysiska integriteten
→ Skadade personer är de som har utsatts för exponering och de som har utsatts för brott mot fysisk integritet (uppsåtligt).
Nr 4: reglerar den personliga friheten för offret
→ Det grundläggande brottet frihetsberövande, tvång i ett mindre allvarligt fall och hot är inte accessoriska brott.
Nr 5: hänvisar till § 4 i lagen om skydd mot våld, som också förutsätter ett ingrepp i mycket personliga rättsliga intressen (lagen om skydd mot våld).
Nr 6: reglerar skyddet av immateriella rättigheter i de ovannämnda straffrättsliga bestämmelserna
→ Innehavaren av den kränkta rättigheten är den kränkta parten, inte insolvensförvaltaren. Här måste olika standarder tillämpas. Som exempel kan nämnas bestämmelserna i varumärkeslagen, designlagen och upphovsrättslagen.
Normalt är det endast den skadelidande personens ansvar att lämna in ett sekundärt klagomål. Detta kan dock inte längre ske om den skadelidande har dödats. Under vissa omständigheter är det därför möjligt för de anhöriga att delta i en gemensam åtgärd. Logiskt sett kan den avlidne inte längre delta och försvara sig själv. Det särskilda behovet av skydd för släktingar gäller därför. Dessa inkluderar offrets barn, föräldrar, syskon (inklusive halvsyskon), make eller partner. Det bör noteras att denna lista är uttömmande och att inga andra släktingar kan väcka en sekundär talan. Mor- eller farföräldrar eller barnbarn till offret har inte rätt att väcka talan. Inte heller farbröder, fastrar eller fästmör har rätt att väcka talan.
Tillstånden att väcka en gemensam talan konkurrerar inte med varandra. Det innebär att det inte finns någon möjlighet att gynna en gemensam kärande framför en annan. Flera kärande kan därför också väcka sin talan på ett kumulativt sätt. Det är också irrelevant om förfarandet är ett offentligt åtal eller om förfarandet genomförs som ett skyddsförfarande.
Punkt 3 i avsnitt 395 i straffprocesslagen är ett så kallat catch-all-brott. Det utvidgar befogenheten att väcka åtal för accessoriska brott till andra brott. Detta är dock endast möjligt under vissa förutsättningar. I tredje stycket nämns återigen ytterligare brott, men här har brottet medvetet lämnats öppet i sin helhet. Detta beror på offrets behov av skydd. Ett brott kan vara särskilt allvarligt i enskilda fall och då kan domstolen svara offret och också tillåta ett medåtal, även om brottet kanske inte tidigare registrerats. I enskilda fall är det fortfarande så att det inte finns några kriterier som begränsar rätten till accessoriskt åtal.
Man befarade att detta skulle leda till en ökad arbetsbörda för domstolarna om det inte längre fanns några begränsningar för accessoriska förfaranden. Denna farhåga kan dock snabbt avfärdas om man tittar närmare på siffrorna över hur ofta accessoriska förfaranden förekommer (se ovan).
Även om punkt 3 i avsnitt 395 i straffprocesslagen utvidgar möjligheten till att omfatta alla brott, innehåller den ändå en förteckning över vissa brott för vilka den solidariska käranden har rätt att väcka talan. Bland annat nämns stöld och rån samt rån av en bilist.
Sammanfattningsvis är medhjälp till brott ett spännande område i sin helhet och erbjuder offret som medhjälpande kärande en mängd möjligheter för hur han eller hon kan påverka det. Vi på advokatbyrån Baumfalk är gärna din direkta och kompetenta kontakt när det gäller ditt accessoriska åtal och kommer att noggrant undersöka om detta alternativ är öppet för dig och hur du ska gå tillväga.
Huvudkontor - Kerpen
Patrick Baumfalk, advokat
Huvudgata 147
50169 Kerpen
Tyskland
Filialkontor - Witten
Patrick Baumfalk, advokat
Berliner Strasse 4
58452 Witten
Tyskland
Vår samarbetspartner i USA, FL, Merritt Island, Spacecoast och Miami, USA:
Alexander Thorlton, Esq. - Tysk-amerikanska fastighets- och immigrationsrättscentret, LLC
Webdesign & SEO från Baumfalks tjänster
Svenska 
Deutsch 
English 
Français 
Español 
Türkçe 
Italiano 
Polski 
Nederlands 
Română 
Български 
Русский