Kroppsskada

Förutom enkel och allvarlig kroppsskada finns även grov kroppsskada. Precis som vid grov misshandel är grov misshandel en kvalificering av det grundläggande brottet från § 223 StGB. Grov kroppsskada skiljer sig dock från allvarlig kroppsskada genom att, till skillnad från allvarlig kroppsskada, allvarlig kroppsskada inte syftar till att brottet begås, utan till vissa konsekvenser av den kroppsliga skadan. Hotet om straff för allvarlig kroppsskada är således inte kopplat till gärningen utan till följderna av brottet.

Allvarlig kroppsskada
(1) Om kroppsskadan leder till att den skadade personen

1. Förlorar synen på ett eller båda ögonen, hörseln, förmågan att tala eller förmågan att reproducera sig,
2. förlorar en viktig kroppsdel eller blir permanent oförmögen att använda den, eller
3. blir allvarligt och permanent vanställd eller drabbas av svaghet, förlamning eller psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning,
straffet är fängelse från ett till tio år.

(2) Om gärningsmannen avsiktligt eller medvetet orsakar en av de konsekvenser som anges i punkt 1, ska straffet vara fängelse i minst tre år.

(3) I mindre allvarliga fall enligt punkt 1 skall ett frihetsberövande straff på sex månader till fem år utdömas; i mindre allvarliga fall enligt punkt 2 skall ett frihetsberövande straff på ett år till tio år utdömas.

Punkt 1 i § 226 i lagen om StGB beskriver i detalj och på ett avgörande sätt följderna av kroppsskada, som kan leda till ett strängare straff. Punkt 2 är mer exakt inriktad på det nödvändiga uppsåt som gärningsmannen måste ha för att begå brottet. I punkt 3 beskrivs särskilt påföljden för mindre allvarliga fall mer ingående.

När det gäller synförmågan måste den punkt vid vilken en synförlust kan sägas ha inträffat kvantifieras. Synen behöver inte nödvändigtvis ha sjunkit till 0 %. Enligt rådande doktrin är en nedsättning till 2'% tillräcklig för att man skall kunna tala om en fullständig nedsättning. Rättspraxis bekräftar också en förlust på upp till 10 %. Hörselnedsättning är inte baserad på ett öra. I detta fall krävs en fullständig hörselnedsättning på båda sidor. 

Om det redan fanns en hörselnedsättning på ena sidan kan ignoreras om den andra sidan nu också är döv. En distinktion måste göras när det gäller talet. Det behöver inte vara en fullständig förlust av rösten, men en lätt stamning är inte heller tillräcklig. Det är därför upp till domstolen att avgöra när en förlust av talförmågan kan sägas ha inträffat eller inte. Med fortplantningsförmåga avses förmågan att fortplanta sig, bli gravid och föda barn. Impotens omfattas därför inte av brottet i § 226.

Vid en bedömning måste det på lång sikt kunna konstateras att prognosen för tillfrisknande är negativ. Medicinska åtgärder får inte lova framgång.

Punkt 1 nr 2 definierar mer detaljerat att allvarlig kroppsskada ska antas om offret förlorar en viktig lem eller är permanent oförmögen. Framför allt uppstår ofta frågan om vad som kan förstås med en viktig kroppsdel. Enligt definitionen är det därför en viktig kroppsdel om det är en fristående kroppsdel med en särskild funktion i organismen som helhet, som är förbunden med kroppen genom en led. Den måste ha en allmän betydelse för människans liv. 

Exempel på detta är händer, fötter, ben och armar. Diskussionen börjar när vi talar om t.ex. inre organ. Förlusten av en njure eller en del av ett annat viktigt organ kan få mycket värre konsekvenser än förlusten av en tå. Enligt definitionen och inte heller enligt BGH faller dessa organ inte under brottet i § 226 StGB.

Som en del av vanställelsen måste offrets yttre utseende ha blivit allvarligt förändrat när det gäller dess rent estetiska effekt. Detta leder vanligtvis till psykologiska nackdelar för offret. Om personen redan tidigare var oestetisk är irrelevant. Vanställdhet omfattar även ett mycket stort, brett och långt ärr. Vanställdheten behöver inte alltid vara permanent igenkännbar. Kroppen betraktas därför också i situationer som inte alltid är givna. Ett exempel är ett besök i utomhuspoolen. 

Konsekvensen av en allvarlig sjukdom kan antas om offret hamnar i ett allvarligt kroniskt sjukdomstillstånd som påverkar hela organismen. Detta inkluderar också svaghet. Med psykisk sjukdom avses en psykisk störning. När det gäller funktionsnedsättning är det inte direkt klart om lagstiftaren avser en psykisk eller fysisk funktionsnedsättning. I allmänhet kan dock en funktionsnedsättning omfattas om offret lider av en betydande nedsättning av kroppsfunktionen.

Liksom för kroppsskada enligt avsnitt 223 krävs uppsåt när brottet begås. Detta uppsåt avser dock inte längre endast begåendet av brottet, utan även den avsedda följden av den allvarliga kroppsskadan. I likhet med § 223 och § 224 i StGB gärningsmannen måste ha handlat olagligt och klandervärt. Möjliga grunder för rättfärdigande skulle dock vara självförsvar i enlighet med § 32, undantagstillstånd i enlighet med § 34 eller samtycke i enlighet med § 228 i StGB.